Anssi Kela älskar instrument och att äga dem.
Nu berättar han vilka av de tiotals gitarrer, basgitarrer och klaverinstrument betyder mest för honom.
I juni 2020 såldes akustiska Martin D-18E på Juliens auktion till det rekordhöga priset sex miljoner dollar. Det var det högsta priset som någonsin har betalats för en gitarr.
Gitarren hade ägts av musikern Kurt Cobain. Han hade spelat på den under Nirvanas konsert MTV Unplugged i oktober 1993, fem månader innan han begick självmord. Cobain hade köpt gitarren för 5 000 dollar.
Tre årtionden senare var priset mer än tusenfaldigt. Vad hade förändrats?
På ytnivån, ingenting. Det var frågan om exakt samma instrument som Cobain hade köpt i en musikaffär med namnet Voltage Guitars i Los Angeles i början av år 1992. Till följd av den berömde ägarens tragiska bortgång började det dock bildas alldeles nya nivåer av betydelse omkring den här gitarren. Den blev till något större än livet.
Musikern Anssi Kela säger att också han förstår detta. Han erkänner att han är en person som enkelt skapar känslomässiga band till olika föremål. Och han blir särskilt enkelt fäst vid instrument. De är hans skatter.
Enligt Kelas anteckningar äger han nu sammanlagt 47 gitarrer och basgitarrer och ett tiotal olika klaverinstrument. De flesta hänger här på väggarna i hans studio som han låtit bygga i sitt garage.
Vi har bett Kela välja de fem instrument i samlingen som är de viktigaste för honom personligen och att berätta historierna bakom dem. Kela har lovat att anta utmaningen. Det kommer ändå inte att bli lätt, säger han.
Kela berättar att hans instrumentfilosofi kan sammanfattas i en enkel princip: instrument köps, inte säljs. Han säger att han endast en gång har avvikit från sina regler. Det var frågan om hans första egna instrument, en Fender Precision Bass av årsmodellen 1976.
”Jag hade länge drömt om en basgitarr. Av någon orsak ville jag spela just basgitarr. Jag vet inte varför. Hösten 1986 startade jag tillsammans med mina klasskamrater mitt första band Yhdeksäs hetki. Jag spelade cirka ett år på en lånad basgitarr, men sedan ville jag ha en egen.
Pappa hade dött två år tidigare i en bilolycka. Solisten i pappas band, Mikko Kuustonen, ville hjälpa till med att hitta ett lämpligt instrument och under en turné hittade han i Uleåborg en Fender Precision Bass som kostade 2 000 mark. En annan familjebekant, kapellmästaren Osmo Vänskä, lovade betala hälften.
Jag kommer ihåg att basgitarren kom till Vihtis kyrkoby med Matkahuolto. Jag öppnade paketet med darrande händer på golvet i mitt rum. Jag hade ju ingen aning om ifall det var ett bra eller dåligt instrument. Men det var mitt eget. Det var det viktigaste av allt.
När jag blev skickligare på att spela började jag värdesätta flyhänta jazz-basister som Jaco Pastorius. Jag tänkte att jag en dag skulle bli världens bästa basist. Jag besökte Bass Center på Mechelingatan för att beundra handgjorda hifibasson. Jämfört med dem började min gitarr kännas både gammaldags och urdålig.
Jag satte en säljannons i Rumba och begärde samma tvåtusen som jag hade betalt för basgitarren. Instrumentet såldes snabbt. Jag föreställde mig att jag hade gjort en bra affär. Efter några veckor började jag redan ångra mig. Jag försökte hitta köparen i telefonkatalogen och ringde till varje person med samma namn. Jag hittade aldrig rätt person.
För några år sedan frågade jag på skoj på Facebook om någon visste var min gamla basgitarr kanske finns. Följande dag hade den hittats. Ägaren var samma person som jag hade sålt den till för 30 år sedan. Vi kom överens om en affär. Priset var fortfarande tvåtusen. Endast valutan var ny.”
Kelas andra val var en akustisk Martin HD-28. Gitarrmärket är populärt bland många musiker och bland annat Bob Dylan, Paul Simon och Paul McCartney har förlitat sig på dess klang. Martin har också spelat en avgörande roll för Kelas musikkarriär. Den gjorde honom till Finlands mest populära artist.
”Året var 1999. Pekka ja susi hade upplösts. Vi hade jobbat hårt för att göra vårt andra album, men slutligen kändes det som att vi bara dunkade huvudet i väggen. Det kändes som att bandet hade blivit ett hinder för låtskrivande och kreativiteten.
Jag hade beslutat köpa mig en akustisk gitarr med stålsträngar. Alla artister jag gillade spelade på Martin, med Neil Young i spetsen. På den tiden var Young min största idol. Jag ville ha samma sound som han.
Min budget var 5 000 mark. Jag testade billigare modeller och jag var nöjd med det jag hörde. Sedan lade jag märke till en Martin HD-28, som hängde på väggen. Jag tog en titt på prislappen: 14 000. Det verkade inte klokt. Ändå måste jag bara testa den. Jag gjorde ett dyrt misstag. Jag spelade ett ackord och tänkte omedelbart: ”Skit också…”
Investeringen har ändå betalat sig mångfaldigt. Jag började skriva nya låtar på gitarren och de blev till min solodebut Nummela. Jag lärde mig för första gången berätta något i mina låtar och jag hittade min egen röst som låtskrivare. Martin utgjorde ramen för och ackompanjemanget till den förändringen.
Jag har skrivit många av mina största hitlåtar på den här gitarren. Ändå anser jag inte att instrumentet i sig skulle vara exceptionellt. Låtarna bor inte i gitarren. J. Karjalainen hade visst en gång lagt ut sin gitarr till försäljning. Han sade att orsaken var att gitarren inte längre hade några låtar.
Själv är jag av den åsikten att instrumentets klang eller utseende visserligen kan utgöra inspiration, men låtarna kommer ändå till ur den omgivande världen. Gitarrer är sist och slutligen endast trä och lim. De är som författarens penna eller konstnärens pensel som utformar en tanke.”
Jimi Hendrix och Fender Stratocaster. Angus Young och Gibson SG. Jimmy Page och Gibson Les Paul. Många världskända gitarrister har identifierats med en viss gitarrmodell. Ett enskilt instrument har blivit en synlig del av deras artistimage. Vad gäller Anssi Kela är det instrumentet Gretsch 6120.
En röd gitarr som jag köpte i London i december 2001 som belöning för framgången med Nummela. På grund av gitarren missade jag slottsbalen. Därefter har jag inte fått någon ny inbjudan.
Jag har spelat mer på Gretsch på spelningar än på någon annan gitarr. Det syns också på gitarren. Det finns skråmor och slitage lite här och där. Jag har aldrig kunnat eller velat akta sådant. Gitarrer är ju ändå arbetsredskap, inte några samlarobjekt som ska förvaras i vitriner. Jag anser att skavankerna bara ger instrumentet mer personalitet. De är en del av berättelsen.
Gretsch är inte världens enklaste att spela på. Den är känslig för ljudcirkulation, den har en ganska dålig klang och är minst sagt utmanande som sologitarr. Den är ändå utmärkt att spela de vanligaste ackorden på. Jag vet inte om någon annan gitarr låter lika bra i sådana situationer. Om jag skulle vara tvungen att genomföra hela spelningen med en gitarr, skulle det absolut vara den här. Gretsch är en gitarr jag kan lita på. Visst är det också ett verkligt vackert instrument.”
Kela tar en vit Telecaster från ställningen. Instrumentet tillhörde tidigare hans idol, musikern Pave Maijanen. Maijanen, som avled i ALS för några år sedan, och Kela lärde känna varandra år 2015 under inspelningarna av programserien Vain elämää.
Kela berättar att kan kände samhörighet med denna ”äldre statsman”.
Maijanen var en mångsysslare inom musik och spelade många olika instrument. Han komponerade, spelade och producerade musik utan att bry sig om någon genre. Precis sådan skulle Kela vilja vara som musikskapare: mer musiker än artist.
”Vi tillbringade mycket tid tillsammans utanför inspelningarna. Pave hade med sig en vit Telecaster från år 1957 till Hirvensalmi. Jag kommer ihåg att gitarren efter en inspelningsdag hade blivit kvar i ställningen och jag frågade försiktigt om jag kanske skulle få prova spela på den. Jag knäppte en stund på gitarren och märkte att det var ett otroligt bra instrument. Man kunde känna årtionden av hantverk och spår av människohand. Telecaster är, när den är som bäst, ett slaginstrument. Det är en gitarr som gillar att den spelas tufft. Den passade Pave utmärkt. Han var definitivt säker på handen som ackompanjatör.”
Telecaster är, när den är som bäst, ett slaginstrument. Det är en gitarr som gillar att den spelas tufft. Den passade Pave utmärkt. Han var definitivt säker på handen som ackompanjatör.
Några år sedan gjorde Jaakko Kiikeri från Kitarapaja ett inlägg på sin Facebook-sida med en Telecaster som verkade bekant. Inlägget fick massor av kommentarer. Var Paves Tele till salu? Jag ringde till Jaakko och fick höra om Paves sjukdom. Pave kunde inte längre spela och avsåg att sälja sina instrument. Jag funderade en stund efter samtalet. Sedan skickade jag ett meddelande till Jaakko att han skulle reservera den åt mig, jag köper den.
Jag träffade Pave ännu en gång innan han avled. Hans sätt att förhålla sig till sin egen död gjorde ett stort intryck på mig. Pave var inte bitter, utan tacksam för att han hade haft ett bra liv. Det råkade nu bara bli så här.
”Pave var verkligt glad över att just jag var den nya ägaren till Telecaster. Jag tror att vi tänkte ganska lika om gitarrer. De är som budkavlar som i något skede byter bärare. Någon gång kommer jag själv att de den vidare. Jag älskar den här gitarren, den är troligtvis mitt bästa instrument.”
Det är dags för det sista, men alls inte ringaste instrumentet. Elpianot Yamaha CP-70B, som står i ett hörn i studion, väger till och med 140 kg. Av alla instrumenten har detta det mest betydande känslomässiga värdet för Kela. Pianot tillhörde hans pappa, som avled år 1985.
”Pappa spelade klaviatur i gospelbandet Pro Fide. Som liten pojke spelade jag ofta på hans syntar. Det var spännande att smyga in i pappas arbetsrum, sätta på hörlurarna, vrida på knappar och lyssna på allt brusande och sorlande.
Pro Fide var på så sätt ett speciellt band, eftersom instrumenten ägdes av den kristna organisationen Finska bibelinstitutet. Några veckor efter pappas död hämtades alla hans instrument från vårt hem. Det var som ett knivhugg i hjärtat. Det kändes som att nu är pappa slutgiltigt borta.
Fem är senare fick jag se en säljannons på Facebook med ett likadant elpiano som det pappa hade haft. Jag kände inte igen säljarens namn, men jag lade märke till att via hade några gemensamma Facebook-vänner. Och de var gamla Pro Fide-spelare! Jag ringde till säljaren och saken var så som jag hade anat och önskat: det var pappas gamla piano. Vi kom genast överens om en affär.
Det kändes spännande att första gången spela på pianot, när jag visste att pappas fingrar hade rört vid samma tangenter. Det kändes som om pappa rörde vid mig.
Pianot blev en fysisk länk mellan oss. Och nu hade det återvänt hem.”